onsdag 1 mars 2017

Människors längtan och skräck

En sak som jag tack vare mitt jobb blivit varse om är de universella drivkrafter som vi alla mer eller mindre hyser. Forskare har undersökt vad som motiverar respektive demotiverar de flesta av oss, och kommit fram med en massa modeller som försöker sammanfatta det hela på ett begripligt (och därför också förenklat) sätt. Jag har beskrivit ett par av dessa modeller i min kursmodul om psykologiska behov och sammanfattat det hela till behoven av att känna oss trygga, fria, tillhöriga, meningsfulla och duktiga.

I förändringsledning (som till 10 % handlar om att peka ut riktningen och till 90 % handlar om att hjälpa folk att vilja och våga ta steget till nya beteenden i en organisation) kan man absolut inte tro att det går att springa förbi de här behoven. När vi människor känner att vår trygghet eller frihet hotas, när vi blir osäkra på vår grupptillhörighet eller när vår självbild som goda och duktiga utmanas, då går vi i försvar. Förnekar, drar oss undan, angriper den eller det som hotar på olika sätt.

Det luriga är att detta kan vi göra helt omedvetet. Vår hjärna kan uppleva hot utan att vi är medvetna om det. Vårt beteende kan anpassa sig efter dessa undermedvetet uppfattade hot utan att vi förstår att vi agerar som svar på en hotfull upplevelse. När besluten väl är tagna och beteendet justerat, först sätter vi gång att hitta på den logiska förklaringen till vårt agerande i efterhand.

Här finns en stor del av förklaringarna till mycket av dagens politiska skeenden. Populismens framfart bygger till exempel på rädslor. Också motståndet mot en viss populism kan så lätt falla över i en helt egen sorts populism, som också är rädslodriven.

"Se här vilket kaos i sjukvården och i rättsväsendet och på gatorna som massinvandringen har orsakat!"

"Var och en som nämner det kaos som finns i sjukvården och i rättsväsendet (och åtminstone på vissa gator) stöttar de främlingsfientliga krafterna!"

Bägge uttalandena är i ljuset av faktiska data helt absurda. Men rädslorna som puttrar under ytan gör dem rimliga och rationella. Rädslan gör oss tunnelseende. Vi får bara det upplevda hotet ("massinvandringen" respektive "främlingsfientligheten") för ögonen och tolkar därför alla intryck i ljuset av det, och förbiser alla andra data som inte platsar inom den upplevda hotbilden.

För egen del behöver man försöka se sin rädsla, och med kunskap, datainhämtning och analysförmåga försöka betrakta situationen ur olika vinklar. Ta fram alla tänkbara berättelser om samtiden ur datat och inte fastna i den berättelse som känslan för tillfället tycker är viktigast. Det handlar om att betrakta flera berättelser som potentiellt sanna samtidigt och notera men ignorera den upplevelse av kognitiv dissonans (smärta i huvudets logikkretsar) som alltid uppstår när man betraktar parallella och motsatta förklaringsmodeller.

I relationen till andra handlar det om att vara utforskande. Vad är det för upplevda hot som triggar att en viss tolkning har vunnit företräde hos min medmänniska? Hur kan jag hjälpa till att lugna min medmänniska och kanske öppna upp för andra sätt att se världen? Först när en människa kan tänka sig en verklighetsbeskrivning är hen mottaglig för att acceptera data som stöder verklighetsbeskrivningen.

Det är på den nivån och med de metoderna som jag tror att det politiska samtalet behöver röra sig. Både vårt politiska samtal med varandra, men också (och kanske framförallt) i vår inre dialog med oss själva. Förändring börjar ju på insidan, med mig.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera