måndag 18 oktober 2010

Mat och mänskliga rättigheter

"Mat är en mänsklig rättighet" heter en debattartikel i GP, apropå världshungerdagen.

Tanken i artikeln är att om man deklarerar att mat faktiskt är en mänsklig rättighet, så kommer alla hungrande att kunna börja kräva mat av de som styr.

Denna vackra med blinda tilltro till kraften i deklarationer om mänskliga rättigheter...

Yttrandefrihet är redan en mänsklig rättighet. Liksom rätten att granska och välja de som styr. Liksom andra basala friheter som äganderätt och annat som inte kräver mer än att de styrande låter bli att förtrycka.

Om man nu tittar på hur det ser ut med hungern i världen, och tittar på hur det ser ut med yttrande- och andra friheter, så kan man lätt konstatera ett mönster. Låg grad av frihet ger lågt kaloriintag.

Svält förekommer nämligen i stort sett inte alls i demokratier. Helt enkelt för att hunger, vattenbrist och skydd mot basala sjukdomar är förhållandevis enkelt att avvärja, med dagens teknik. En demokratiskt vald härskare som inte förmådde lösa ett såpass simpelt problem skulle åka ut ur regeringskansliet med öronen före.

Men om man ödelägger land och människor genom vanvettiga krig, om man inte låter människor äga land, om man inte tillåter kapitalinvesteringar, om man inte får granska och avsätta makten, om man måste muta regeringstjänstemän för att få starta företag, om härskarna lägger beslag på naturtillgångar istället för att låta proffs utvinna dem och betala för den rätten osv osv; då blir det fattigt.

Så visst är mat en mänsklig rättighet. Och det räcker långt om härskarna i de fattiga länderna slutar upp med att förtrycka sitt eget folk, så är folket fullt kapabelt att föda sig självt.

Artikeln antyder att skatteuttag på något sätt skulle vara nyckeln till att folk skulle få mat. Men man kan inte fördela bort fattigdomen. Som Fredrik Segerfeldt skriver: vi har fördelningspolitik för att vi är rika, inte tvärtom.

Det är produktion (uppdatering: inklusive distribution och handel förstås) som fattiga länder i t ex Afrika behöver. Och produktion kräver gynnsamma omständigheter. Där diktatorer och brist på mänsklig frihet innebär de mest ogynnsamma omständigheterna.

Att tro att diktatorerna på något mirakulöst sätt skulle börja ge folk mat bara för att människor med god vilja deklarerat att mat är en mänsklig rättighet, det är en till vanvett gränsande naivitet.

2 kommentarer:

  1. Hur förklarar du då att Indien, som är världens största demokrati har 21 % undernärda människor o trenden är uppåtgående medan Kina, som är världens största diktatur "bara" har 10 % undernärda och trenden är kraftigt nedåtgående?
    Kolla gärna på www.fao.org/hunger

    SvaraRadera
  2. Två svalor gör för det första ingen sommar. Två exempel omkullkastar inte korrelationen.

    Går man sedan vidare och granskar orsakerna ser man att Indien visserligen är en demokrati till namnet, men inte fullt ut till gagnet. Den ekonomiska friheten är till exempel väldigt låg, vilket förstås får följder: http://www.heritage.org/index/Ranking.aspx

    Lägg samman svårigheten att skapa ett livskraftigt näringsliv med Indiens misslyckade jordbrukspolitik, plats i korruptionsindex osv, så har du en viktig del av förklaringen.

    Vad gäller Kina är den största enskilda förklaringen den massiva ekonomiska tillväxten, skapad genom marknadsliberaliseringar i vissa regioner. Detta ger, under tiden som tillväxten pågår, möjlighet att med statsbidrag till bönderna hålla de mer underutvecklade delarna av landet under armarna.

    Bidrag är naturligtvis ingen hållbar lösning. Varje del av Kina måste fås att utvecklas för egen maskin. Men det kräver att den ekonomiska friheten får lov att nå även till de inre fattiga regionerna.

    Så nedbrutet på regional nivå stämmer sambanden rätt väl även i Indien och Kina, om man ser till faktiska kvalitativa skillnader.

    SvaraRadera