tisdag 18 maj 2010

Klarsyn om Försäkringskassan

Istället för att vi betalar för en inkomstförsäkring som kan ge oss pengar om vi råkar bli sjuka, så betalar vi till en myndighet cirka 6 kr för varje hundralapp vi tjänar: Försäkringskassan. Det blir 1100 i månaden om du tjänar 19000.

För den ganska saftiga försäkringspremien skulle man kunna förvänta sig skälig ersättning och ett gott bemödande när man pga sjukdom inte kan arbeta. Istället misstänkliggörs vi så snart vi behöver utnyttja den dyra försäkringen.

Det kan ligga något i det som klarsynte Anders Nilsson föreslår: huset Försäkringskassan är verkligen så genomruttet att det måste rivas. (Det är alltså hans bloggpost jag syftar på i rubriken.)

Jag vet inte. Jag vet bara att vi inte behöver riva det. Det räcker med att vi får lov att behålla de där sex kronorna per hundralapp, och att vi kan få anförtro dem åt en valfri försäkringsgivare istället. Då kan vi välja bort de oseriösa aktörerna. Om Försäkringskassan av folket räknas till de oseriösa, då löser sig problemet av sig självt.

Med inkomstförsäkringar, som A-kassa och sjukkassa, är det ju så att dem kan vi faktiskt finansiera själva: den som tjänar lite tar bara ut lite och behöver därför bara betala lite. Inga pengar behöver omfördelas.

Finessen med arbetarstyrda inkomstförsäkringar är att vi inte behöver vara i händerna på några politiker när det gäller ersättningsnivåerna. Vi arbetar ihop de värden som krävs, och vi är också förmånstagarna. Pengarna behöver aldrig vidröra statskassan eller belasta den ansträngda budgeten. Finansministern får ett problem mindre.

Om dessutom detta kunde paras ihop med sjukvårds-försäkringen (större delen av landstingsskatten på ca 10 kr per hundralapp), så blir det ännu bättre: eftersom den som betalar ut ersättning till oss förlorar på att vi går hemma, så finns det ett ekonomiskt intresse att så snart som möjligt ge oss vård och rehab.

Vi går från att vara usla kostnadsposter i försäkringskassans, landstingspolitikernas och sjukvårdsbyråkraternas kalkyler, till att bli intäktskällor för både försäkringsbolag och vårdgivare.

När privata försäkringsbolag tar över vårdförsäkringar finns det en risk att de vill diskriminera. I andra länder, som t ex Nederländerna, har man löst det problemet med lagstiftning och omfördelande kompensation för den som är gammal eller riskerar att bli mycket sjuk, så att också den personen blir attraktiv för försäkringsgivarna.

Problemet med att vi är sjuka och att vissa av oss är sjukare än andra, det problemet kommer vi aldrig att komma förbi. Men det är ju inget skäl till varför all inkomstbortfallsförsäkring ska skötas av F-kassan, eller varför all vård ska produceras av landstinget. För ingen påstår väl att dessa institutioner fungerar bra idag, trots att vi betalar så mycket?

5 kommentarer:

  1. För ingen påstår väl att dessa institutioner fungerar bra idag, trots att vi betalar så mycket?

    Nej, knappast. Det intressanta i den här diskussionen är ju bara hur vi istället ska bygga ett system som, inte bara teoretiskt utan i praktiken, dels är tillgängligt även för dem som kan förväntas behöva det mest (d.v.s. personer med sjukdomar och skador sedan tidigare), och dels är långsiktigt (d.v.s. inte bara ser till hur mycket NN kan arbeta den här veckan, utan hur fördelningen mellan sjukskrivning/vila, rehabiliteringsverksamhet och arbete bör se ut under kanske ett par års sikt för att NN ska kunna komma tillbaka till arbete mer permanent).

    Den första punkten innebär helt enkelt att ingen ska kunna förvägras försäkring eller avkrävas i praktiken oöverstigliga premier, oavsett inkomstnivå och tidigare sjukdomshistoria. Är det möjligt att konstruera ett icke offentligfinansierat system som fungerar på de premisserna? Kan kommersiella försäkringsbolag erbjuda inkomstbortfalls- och sjukvårdsförsäkringar under de premisserna?

    Det andra är definitivt ett problem redan idag, där Försäkringskassan arbetar enligt principen att i varje givet ögonblick sjukskriva så lite som möjligt (d.v.s. se till arbetsförmågan momentant) istället för att se till arbetsförmågan på fem, tio års sikt -- något som definitivt vore mer relevant ur ett patientperspektiv och antagligen också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, när det gäller en hel del skador och sjukdomstillstånd av mer långvarig karaktär. Hur försäkrar vi oss om att försäkringsbolag är intresserade av att arbeta med ett sådant tidsperspektiv i en verklighet där vinsten nästa kvartal tenderar att vara det viktigaste måttet?

    Jag säger inte detta för att på något vis försvara dagens mer eller mindre ruttna system, och jag är en varm anhängare av marknadslösningar där de alls är möjliga (vilket är oftast), utanför att jag själv inte är säker på hur en marknadslösning ska se ut om vi också vill ha ett samhälle där sjukvård och inkomstbortfallsskydd är praktiskt tillgängliga för alla. (Den premissen behöver man naturligtvis inte ha, men jag är personligen tveksam till ett sådant samhälle.)

    SvaraRadera
  2. Jag har ingen aning om hur ett sådant system ska se ut, men jag vet att när styrningen gick över från de lokala kassorna till staten så förändrades medlemmens status från just medlem till kund.

    Dessutom föreslår jag en förändring av försäkringarnas målsättnig så att t.ex. sjukförsäkringen blir en rehabiliteringsförsäkring istället, så att den istället för att i första hand värna statens kassa ska värna den försäkrades återkomst till arbetslivet.

    SvaraRadera
  3. @anders: tror du inte att det skulle bli fallet om inkomstbortfallsförsäkringsgivaren också var den som betalade vård+rehab? Då skulle ju kassan tjäna på att erbjuda sjukvård och rehab, och sjukvården skulle tjäna på att göra det de är till för nämligen behandla.

    Som det är idag riskeras man att bollas som en pingisboll i den stora kostnadspingisen. Oavsett vilken kassa (FK eller landstinget) som har hand om en, så är man en belastning.

    Trots att det är man själv som bekostat både FK och landsting... :-/

    SvaraRadera
  4. "Är det möjligt att konstruera ett icke offentligfinansierat system som fungerar på de premisserna? "

    Jag tror inte det fullt ut vad gäller vårdförsäkringarna. Jag tror det krävs ett visst mått av tvingande omfördelning av riskerna, dvs att vi använder skattemedel för att kompensera för de som inte själva förmår betala fullt ut för sin premie.

    Däremot vet jag att de allra flesta inte skulle behöva den typen av tillskott. Jag, men min låga heriditet för sjukdomar och mitt relativt välbetalda arbete skulle lätt kunna betala sjukvårdsförsäkringen för mig och min familj, och ändå ha pengar över att finansiera andras sjukvård.

    I andra länder är det uppemot 80-95% av befolkningen som klarar av att finansiera sin egen sjukvård fullt ut. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara svårt för oss övriga att stötta de resterande 5-20%.

    Jag har sett erbjudanden där en hyfsat frisk människa kan teckna en helprivat vårdförsäkring för 400 kr i månaden. Landstingsskatten för en som tjänar 17000 i månaden är ungefär 1700 kr...

    Men den stora boven vad gäller vården idag är ju budgetfinansieringen. En gång om året fördelas medel ut till verksamheterna utifrån förmodad belastning.

    Det är ju, antingen man är kommunist eller nyliberal, det allra sämsta sättet att allokera resurser på. Eftersom återkopplingen är så usel. Signalerna om var i systemet resurserna verkligen behövs, de signalerna går ju inte fram!

    Det viktigaste är att vårdenheterna, antingen de är offentligt drivna eller privatägda, bara får pengar i den mån de bedriver vård. På så sätt sker en kontinuerlig omformning av verksamheterna så att de speglar behoven.

    Sedan kan vi diskutera försäkringsmodeller och finansieringssystem.

    SvaraRadera
  5. En lyxig amerikansk vårdförsäkring går på ungefär 300 dollar i månaden.

    https://www.ehealthinsurance.com/ehi/Alliance?allid=Buy14190&type=IFP

    SvaraRadera