fredag 19 februari 2010

Rättssäkerhet, integritet och dödsknarket

Varje statsmakt behöver sitt alldeles eget "War on terror". Någonting som är så allvarligt så att ingen gråter störtfloder om man på kuppen (!) råkar upphäva delar av demokratin.

I USA är tortyr förbjudet, och staten har en absolut plikt att ge alla människor (inte bara amerikaner) en så säker rättsprocess som möjligt om de skulle misstänkas för brott. Enter "War on terror", så kan du glatt åsidosätta sådana principer.

I Sverige är det förbjudet för polismakten att utan skälig misstanke stoppa och trakassera slumpvis utvalda svenskar. Enter "kriget mot narkotikan", så förstår ni säkert vartåt det barkar.

Det är inte Sveriges första "War on terror". Under andra världskriget internerades folk för sina åsikters skull. Socialdemokraterna byggde av rädsla för antidemokratiska krafter upp en parallell illegal underrättelseverksamhet under 60- och 70-talen, och Palmemordet var ännu en sådan extraordinär händelse som krävde ett extraordinärt åsidosättande av det demokratiska maskineriet.

På senare tid har en säreget könspolitiserad syn på våld i nära relationer skapat brottet "grov kvinnofridskränkning", ett brott du bara kan utsättas för om du är kvinna och alltså går stick i stäv med principen om likhet inför lagen; och det var inte länge sedan folk pratade om att de demokratiska processerna måste upphöra om de inte förmår driva igenom tillräckligt drakoniska åtgärder för klimatets skull.

Men det är hittills kriget mot narkotikan som har varit effektivast när det gällt att ge statsmakten repressiva verktyg för att lagligen kunna stoppa och trakassera slumpvis utvalda människor. Vägen utför, kantad av goda föresatser:

Först kriminaliserade vi narkotikabruk. Knark är ju farligt, och om man kriminaliserar har man ju möjlighet att tvångsvårda, och det är ju faktiskt snällt, även mot narkomanerna.

Sedan belade vi bruket med fängelsestraff. Knark är ju dödsfarligt, så varför vara mesig? Vill man verkligen bekämpa narkotikan måste man ju ta till ordentliga medel.

När fängelse finns med på straffskalan får plötsligt polisen större befogenheter. Finns det en skälig misstanke kan de ta in och hålla kvar personer, vem som helst, i upp till 6 timmar. Tvinga fram prov på kroppsvätskor.

Tredje steget är att definiera vad som är skälig misstanke. Nu blir det lite komiskt. Eller otäckt. Enligt polischef Beukelmann själv ska polisen på allvar utgå från "fysiska tecken på påverkan" samt "attribut" och "kunskap om sociala subgrupper".

Vilka är då de fysiska tecknen på narkotikapåverkan? T ex muntorrhet eller riklig salivutsöndring. Nervositet eller ett stort lugn. Stora eller små pupiller. Allt enligt principen att om du antar P och icke-P så kan du bevisa vad som helst.

Och när det gäller "attribut" och "sociala subgrupper" så blir det riktigt otäckt. För nu flödar fördomarna. Dreadlocks, en inte ovanlig frisyr, används i rastakulturen, där det också förekommer marijuana, alltså tar vi in folk med dreads för provtagning, eftersom det är en skälig misstanke. Brun i skinnet precis som de kat-tuggande somalierna? Skälig misstanke. Färgglada kläder för dansfest? Rejv-varning = skälig misstanke.

Till slut blir det: subgrupp "Ungdomar" = förmodligen drogtoleranta = skälig misstanke. Inte. Ovanligt. Alls. (Allvarligt: fotografera folks skosulor? Liiite DDR-varning på sånt.)

Berättelserna från övergreppen tar aldrig slut. Astmatiker tas in, helt slumpvis, tvingas klä av sig och lämna prov, provet är negativt, kastas ut i kylan utan medicin. I Sverige. Idag. Utan konsekvenser för de ansvariga.

Det är skolexempel på ändamålsglidning som leder till maktmissbruk, och varför man inte är överdrivet försiktig när man varnar för ett sluttande plan. Vi, ärliga och rättrådiga svenskar, är nämligen i oss själva inte ett dugg bättre än människor i Nigeria eller Mellanöstern eller andra ställen med tveksam syn på mänskliga rättigheter. Vi har, åtminstone fram tills nu, bättre demokratiska institutioner som förhindrar många möjligheter till maktmissbruk. Men ambitionen att missbruka makt finns naturligtvis hos oss precis som hos andra.

Och därför är värnandet om de demokratiska institutionerna livsnödvändigt även här. Vi ska inte ha slumpmässiga polisingripanden. Vi ska ha ändamålsenliga polisingripanden som klarar upp brott och får den brottsliga minoriteten bakom lås och bom.

Och vi ska inte sätta drakoniska övervakningsverktyg a la FRA och IPRED i händerna på samma sorts makt som låter sådant här hända.

Det har gått för långt. Tradmedia behöver belysa det. Den frihetliga falangen inom Alliansen behöver göra politik av det. Vi behöver granska polisen och ställa frågan: hur många av dessa slumpvis gjorda drogtester leder till åtgärd? Hur bemöter ni oskyldiga civilpersoner? Vi behöver inrätta ett separat rättsväsende som utreder brott begångna av poliser i tjänsten. Vi behöver en grundlagsdomstol som granskar lagar utifrån ett människorättsperspektiv och som har makt att återremittera lagar som kränker.

Och vi behöver upplysa var och en om deras rättigheter och skyldigheter.

1 kommentar: