torsdag 25 februari 2010

Det är nätverket det hänger på

Hur kan det komma sig att jag tjänar multum (i internationell jämförelse) utan att jag anstränger mig jättemycket, medan en ensamstående lantbrukare och fembarnsmor på landsbygden i Malawi sliter sig halvt fördärvad och ändå knappt förmår föda sin familj?

Orättvist? Ja! Hur avhjälps orättvisan? Ett förslag: Jag skulle kunna byta försörjning och odla på tomten. Då blev jag och kvinnan från Malawi lika fattiga, och vi skulle kunna sända en solidarisk tanke till varandra.

Ett annat förslag: man skulle kunna analysera vad det är som ger mig så god utväxling av min arbetsinsats, och försöka reproducera det i Malawi.

Första insikten är att arbetsvärdesteorin uppenbarligen inte stämmer! De mervärden vi skapar skapas i väldigt liten grad genom vår direkta arbetsinsats.

Den andra insikten är att det ojämförligen största bidraget till värdeökningen av en vara eller tjänst istället uppkommer i själva bytet av varan eller tjänsten mot en annan vara eller tjänst (eller mot pengar, som i sin tur varit del i ett tidigare sådant byte).

Jag ger ifrån mig sådant som för mig haft en väldigt låg marginalkostnad att producera, och jag får i utbyte något som ger mig en väldigt hög marginalnytta. Den jag byter med gör likadant. Tadaa! Väldigt mycket nytta (=värde) har plötsligt uppstått, bara genom ett frivilligt byte. Ett byte där vi bägge fått stort värde till en låg kostnad.

Den tredje insikten är att om detta kan skalas upp, så att vi allesammans ingår i ett stort nätverk av människor som frivilligt byter värden med varandra, så kommer vi alla att ha det väldigt bra!

Nu är det saker som krävs för att detta ska bli verklighet. Var och en måste tillerkännas rätten att förfoga över det man producerar. Äganderätten. Annars kan ju inget utbyte ske. Tänk om jag byter med dig, och så kan jag inte vara säker på att du verkligen äger det du byter med. Då slås nätverket sönder.

Därför behövs det institutioner som tillerkänner människor den rätten. Och man behöver rätt att byta med varandra. Rätt att anställa om det går bra. Rätt att ta del av vilken information som helst och rätt att sprida vilken information som helst. Rätt att behålla merparten av det man tjänar ihop. Rätt att kunna handla utan att nationsgränser (påhittat påfund) hindrar.

Så byggdes vårt eget land upp: först försvann de legala hindren så att folk fick lov att handla och resa inom (och i viss mån utom landet). Sedan kom uppfinningarna och entreprenörerna som gjorde att välståndet kundet ta fart. Och till sist fanns det ett ekonomiskt utrymme för sociala reformer.

Samma väg har de folk gått som under de senaste trettio åren tagit sig upp ur fattigdomen: först rätten att bedriva affärer och fritt knyta kontakter, sedan affärer som skapar värdena, sedan utrymme för välfärdsreformer. Samma väg ligger framför de länder som vill ta sig upp ur fattigdomen.

Den mest lögnaktiga propagandan som finns är att vi som är för människors rätt att handla med varandra är individualistiska egoister som vill profitera på andra människors bekostnad. I själva verket är det ju tvärtom. Det är samarbetet mellan människor, i de stora bytesnätverken som skapar de stora vinsterna för alla. Som förjagar fattigdomen. Som gör att min ringa arbetsinsats gör mig många gånger rikare än den fattiga bonden.

Jag har tillgång till ett bättre nätverk, och jag vill arbeta för att kvinnan i Malawi också ska få tillgång till det. En jord, en mänsklighet, ett nätverk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar