onsdag 10 februari 2010

Bakvänd kulturimperialism

Eftersom jag inte läser DN i pappersform slipper jag mycket skräp. Nu senast en artikel av David Brooks, refererad av Danne Nordling.

Artikelns tes går ut på att det finns en medelklassetik som främjar tillväxt. Skillnaden mellan det frodiga grannlandet Dominikanska Republiken och Haiti är enligt författaren denna etik. Han hävdar att bistånd för att lyckas måste åtföljas av en sträng paternalism som driver in värderingarna i folk, och att vi annars inte vet vilket slags bistånd som verkligen hjälper.

Vilket är dyngsnack.

Det är oerhört väl belagt vad som krävs för att bryta fattigdomen, och det finns mitt framför ögonen på oss, i just skillnaden mellan Haiti och Dominikanska. Äganderätten. Dvs folks rätt till sig själva och det de själva har skapat.

Utan rätten till sig själva, utan institutioner som upprätthåller denna rätt åt folk (lagstyre, fredlig tvistelösning, okorrumperade myndigheter osv) är det inte ens lönt för dem att försöka.

Nyttan av flit, sparsamhet, företagsamhet, långsiktig planering, och andra sådana värden är inte påhittade av en flitig vit europeisk medelklass. Det är universella mänskliga värden. Du hittar dem hos Lao Tse, hos Konfucius, i Bibeln, i sagor från det inre av Afrika, från Mellanöstern, från Ryssland, från Tibet och i Polynesien.

Den fatalism som författaren helt riktigt ser som ett hinder för uppbyggnaden på Haiti, kommer inte av voodooreligionen. Den kommer ur den högst konkreta erfarenheten att allt kan berövas dig. Risken för att frukten av din möda ska tas ifrån dig är helt enkelt för stor på Haiti. De goda institutionerna, lagstyret som skyddar dig, finns inte på plats. Istället blir du hänvisad till rövare både inom och utom den offentliga förvaltningen.

Religionen agerar i det läget mer som en meningsskapare som sätter in fatalismen i ett begripligt sammanhang. Den orsakar den inte. Beskäftiga ord och krav på flit, sparsamhet och företagsamhet blir bara hånfullt. En oerhört okänslig form av kulturimperialism.

Men stöd framväxten av de goda institutionerna, så ska du se att folk, så snart de ser att fliten lönar sig, också kommer att bli flitiga. Se till att incitamenten är de rätta, så kommer värderingarna på köpet.

För medelklassens framgångsrecept är som sagt universella värden, som har med ekonomiska realiteter att göra. I sammanhang där dessa dygder tillåts löna sig, kommer fattiga människor att resa sig och bli en välmående medelklass. Värdena är alltså inte bäst för att de är medelklassiga, utan för att de förbättrar tillvaron såpass mycket att folk kan bli medelklass.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar