måndag 4 maj 2009

Rätten till sin kropp

Hanna Wagenius har börjat ta tag i frågan om sexköpslagen igen, och fått med sig CUF. Bra.

Argumenten för sexköpslagen låter vackra, men vilar på väldigt lös sand.

För det första verkar det finnas lyckliga horor av bägge könen. Och det räcker med en enda för att slå sönder argumentet att "ingen egentligen vill". Sanningen är att våra personliga gränser för vår sexuella integritet är högst olika och personliga.

Problemet är som vanligt tvånget. Så länge som det inte handlar om tvång, så är det inte slaveri. Alla försök att blanda samman frivillig försäljning av en tjänst, med ofrivilligt slaveri, är djupt ohederligt. Skillnaden är milsvid.

Droger, hallickar, missbruk och trafficking är ju en helt annan problematik som inte sexköpslagen kan lösa. Vilket också bevisas av att vare sig droger, hallickar, missbruk och trafficking har avhjälpts av sexköpslagen.

Så facit blir att sexköpslagen "hjälpt" de som inte ville ha den typen av hjälp, men inte avhjälpt de problem de ville avhjälpa.

Försäljning av tjänster mellan två frivilliga parter är i sig alltid oproblematiskt. Att det är fråga om sex kan göra det problematiskt, men vi har som sagt olika gränser för vår integritet och sexualitet. Ingen av oss kan hursomhelst dra någon gräns för någon annan. Inte utan att kränka den andras rätt att sätta gränser för sin egen kropp.

Personligen är jag övertygad om att både sexköp och sexsälj är två klandervärda aktiviteter. Jag är övertygad om att vår sexualitet inte tål att splittras på det sättet. Jag tror att prostitution som företeelse är destruktiv.

Men det är ju bara vad jag tror! Jag kan ju inte låta min helt obevisade tro vara juridiskt bindande för andra, eller hur? De får söka sin egen lycka på sina egna vägar så länge som de inte skadar eller tvingar någon annan.

Att lägga sig i andras angelägenheter, det är inget annat än ren paternalism.

Louise Persson skriver också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar