Bra. Sakargumenten har saknats, ni vet, sådana där man kan bevisa och motbevisa och diskutera kring. Sådant som faktiskt för förståelsen framåt.
Norbergs böcker är fulla av dem, så det känns bra att de blir bemötta.
Johan Norberg svarar, och plötsligt har vi ett politiskt samtal att lyssna till, ett där vi själva kan väga de olika inlagornas sanningshalt mot varandra.
Har bara hunnit skumma igenom argumentationen och hoppas få lite tid att spalta upp den någon sömnlös kväll, men jag ser att det jag skrev sist fortfarande stämmer:
Pålsson Syll påstår att Johan Norberg skyller hela finanskrisen på politikerna och helgonförklarar marknadens aktörer. Men det är inte vad Norberg säger. I boken visar han tvärtom hur marknadens aktörer, inklusive du och jag och finanssystemen och bankerna, i högsta grad är medskyldiga till finanskrisen.
Men vad Norberg också gör, vilket Pålsson Syll inte gillar, är att han dessutom påpekar hur politikernas och centralbankernas ingripanden gjorde situationen mycket värre.
Återigen: Norberg beskylls för att vara en marknadsfundamentalist som lägger hela skulden på politikeringripanden. Men om man läser Norberg ser man att han är marknadskritisk och fördelar skuldbördan genom att beskriva de faktiska, kontrollerbara, skeendena.
Pålsson Syll idealiserar politikeringripanden och argumenterar utifrån idén att politikernas ingripanden är grundade på ett större mått av förnuft, kunskap och ansvarstagande än andra aktörers. Men om man läser honom ser man att hans kontrollerbara evidens för detta är svagt.
Vilket inte är konstigt. Att en person är folkvald och har vittgående mandat betyder inte att den är utrustad med större förmåga att hantera mandatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar